Saknad

To my Little angel in the sky 

 Mommy had to kiss you 

 and say goodbye


 R.I.P Justin 20111130
To my Little angel in the sky Mommy had to kiss you and say goodbye R.I.P Justin 20111130
 

Vi förlorade vår son Justin, jag var då i v.22+4 och hade gått lite mer än halva graviditeten. Jag minns så väl den dagen det var den 29 nov 2011 och jag stod och bakade lussebullar med min son då mitt vatten gick helt plötsligt. Jag skrek åt min man att han skulle springa och hämta bilen och köra mig till akuten och jag insåg redan då att det skulle vara svårt att rädda vår son. Tårarna bara rann längs mina kinder minns jag och jag skrek av förtvivlan inte nu inte nu. Mina föräldrar kom ner springande till oss och passade vår son Emilio medans vi stack iväg snabbt till akuten. Väl inne på akuten konstaterade man att det inte gick att rädda honom. Dom gjorde ett snabbt ultraljud för att se om det fanns något vatten kvar och det gjorde det inte.

Det var då jag såg för sista gången min sons hjärta slå. Läkarna bestämde sig snabbt att jag skulle föda honom normalt. Mindre än ett dygn efter vattnet hade gått den 30 november 2011 så var han född. Jag minns än idag hur sjuksköterskorna sprang in i rummet och snabbt bar ut honom, dom ville inte att jag skulle se honom och jag vet inte om han levde när han kom och det lär jag nog aldrig få svar på. Jag hade även svårt att få ut moderkakan så jag blev iväg skickad på en skrapning för att få ut resterna. Efter operationen så väntade min man och läkaren på mig och dom bar in vår döda son, både jag och min man grät och grät. Det var den värsta känslan jag har varit med om och smärtan att förlora honom går inte att beskriva, det ända som höll mig uppe var min son som var hemma och väntade på mig.
 
Direkt efter fölossningen kom läkare in och frågade oss om dom fick göra en obduktion på vår son, jag skrek av ren smärta och frågade hur dom kunde vara så okänsliga i en stund som denna, hur kan man ställa en sådan fråga bara en en timme efter vår son´s död. Kunde det inte vänta? Låta mig sörja? Inte nog med det de frågade oss vad vi ville göra med vår son’s döda kropp. Jag kan säga att jag var inte riktigt redo att höra det bara någon timme efter förlossningen. De berättade att det fanns en lund precis bredvid vårt sjukhus och att de brukar kremera barnen som var födda i denna vecka och sprida deras aska över lunden, det lät så overkligt allt som sades till oss och även svårt att ta till sig allt.
 
Vi valde i alla fall att ta hem vår son till vår familjekyrka och begravde honom där.Vi begravde vår son två dagar innan julafton i bara jag och min man’s närvaro samt prästen, vi tog det beslutet för vi tyckte det skulle bli för jobbigt om familj och vänner skulle vara med på begravningen och jag tror vi valde rätt för det var väldigt smärtsamt att se sin son begravas.
Än idag mår jag dåligt över det som hände och jag tog det väldigt hårt. Mitt humör går upp och ner och ibland så kan jag bara stå och gråta för jag tänker på honom. Årsdagarna är värst då orkar jag inte ens prata med någon eller träffa någon. Jag åker alltid ut till graven och lägger en blomma och tänder ett ljus och viskar till honom att mamma saknar dig och att du inte är glömd. Det var väldigt tung hemma hos oss efter Justin dog och även tomt.
 
Vi bråkade mycket om ingenting om saker som var oväsentliga jag tror att det var ett sätt för oss båda två hur vi hanterade sorgen. Min man hade samtidigt dubbel sorg eftersom hans mamma låg på dödsbädden efter en lång kamp av cancer och dog bara en månad efter vår son. Så under vår stora sorg pendlade vi emellan sjukhus, sjukhus och hem. Ibland blev jag så arg och tänkte varför drabbas bara vi, vad har vi gjort som förtjänar allt detta? Livet kändes bra orättvis just då i stunden, kan även kännas så än idag vet att det finns en mening med allt som har hänt oss, det var bara så svårt att se det just då.
 
Jag tycker vården med återuppföljningen är dålig blev erbjuden terapi då allting hände men då var jag mest bara arg och ledsen och ville inte prata med någon, slöt allting inom mig och jag fick utskrivet lugnande och sömntabletter eftersom jag inte kunde visstat bland människor utan att gråta hysteriskt. Jag  tyckte det var jobbigt när folk tyckte synd om mig som påminde mig jämnt och ständigt om Justins död och då fick jag panikångest attacker, sömnen behöver vi inte ens gå in på låg bara om nätterna och grät somnade till slut av blandning av sömntabletter och ren utmattning.

Min man försökte vara stark för min skull och jag för han men det var svårt från båda sidorna eftersom vi var i sorg båda två. Våran son Emilio var vår räddning, han gav oss kärlek som vi behövde, han återförenade vår kärlek för varandra och påminde oss att vi var en familj så utan honom vet jag inte vad som hade hänt oss? Jag är så tacksam att vår son Emilio finns i våra liv. Våran kärlek för varandra idag är mycket starkare än någonsin.
 

Citat
Vem som helst kan ge upp, det är det enklaste i världen. Men att härda ut när alla andra skulle ha förståelse om du bröt ihop är sann styrka

-Okänd

 

Till minne av vår son Justin

30 nov 2011

Så sov gott vår son, så syns vi sen mamma, pappa, storebror och lilla syster som  du aldrig hann träffa, vi älskar dig!!

FLYG MIN ÄNGEL FLYG