Om oss

Om oss

Namn: Caroline
Född: 1976
Bor: Stockholms län
Mamma till 3 prematur barn, Emilio, Justin & Vanessa. Tyvärr så avled Justin vid förlossningen. Han föddes i v. 22+4.

Mitt första barn
Hej jag heter caroline och är 39 år gammal och är prematur mamma till två barn, jag har fött tre men det tredje dog. Mitt äldsta barn, en son som idag är 6 år som föddes i v. 31+4 och vägde 1277 g och var 39 cm lång. Jag minns fortfarande när jag fick beskedet att jag var gravid och väntade mitt första barn. Trodde inte att jag kunde få några barn eftersom jag hade försökt i flera år att bli gravid. Beskedet kom som en chock men jag blev väldigt glad och överlycklig och jag längtade så, för att få träffa mitt första barn.

Emilio precis nyfödd
Emilio precis nyfödd

Graviditeten/ Vattenavgång
Graviditeten gick som planerat och både jag och barnet mådde bra och växte som det skulle och alla dom vanliga proverna såg bra ut tills den dagen då jag fick vatten avgång. Jag blev helt chockad var inte alls förberedd och tänkte det här är ju alldeles för tidigt. Blev nog lite förvirrad när jag fick vattenavgång visste knapp vad det innebar eller vad som skulle hända mig och barnet när jag väl åkte till sjukhuset. Jag var inte så orolig när jag åkte in,  kände mig ganska lugn ändå för jag förstod nog inte riktigt heller hur allvarligt det var.

Sjukhuset/inlagda
När jag väl kom till sjukhuset blev allting genast annorlunda. Jag började känna mig rädd och smått förvirrad. Pappan till barnet ( min man idag) hade ännu inte hunnit komma till sjukhuset så en nära vän till mig var där istället. Det blev ett riktigt stå hej när jag kom, dom tryckte ner mig i en rullstol direkt för dom ville inte att jag skulle gå utifall barnet var på väg. Blev skickad på ultraljud plus massvis med prover samtidigt som  jag hörde läkarna mumla och jag förstod bara hälften av vad läkare och sjuk systrarna sa till mig, tyckte att dom använde för mycket läkartermer som ingen vanlig människa kunde begripa. Det jag förstod var bara deras ansiktsuttryck att dom var väldigt allvarlig och fundersamma. Dom sa inte så mycket utan skickade in mig på ett rum och beslutade att jag skulle bli inlagd.

Rädsla
När jag väl låg där gick det tusen tankar igenom mig. Kommer mitt barn att dö nu? Kommer mitt barn att överleva förlossningen? och i så fall i vilket skick kommer barnet att vara? Är mitt barn färdig utvecklad? Kommer mitt barn ha alla kroppsdelar? CP skador? Lungskador? Hjärnskador? Hjärtfel ? Om så, hur ska jag klara av allt detta? Kommer jag älska mitt barn? vågar jag älska mitt barn? Ja, det kommer jag att göra, jag har längtat så länge… Mitt barn var redan älskad från första stunden, när jag fick beskedet att jag var gravid och när jag kände dom första sparkarna. Jag var rädd för att älska, rädd för att träffa mitt barn för sedan behöva ta ett farväl. Rädd för att inte klara av allt detta. Tusen tankar uppfyllde mig, och det blev inte lättare med en sådan oviss utgång. Jag var rädd för jag inte hade någon kontroll och för att jag inte kunde styra för det som skulle ske.

Beskedet
Läkarna kom in på rummet och berättade för mig att jag hade haft vattenavgång och att värk arbetet hade börjat och att jag hade ganska lite foster vatten kvar men dom skulle försöka behålla mitt barn så länge dom kunde i min mage för barnet mådde som bäst där just nu och att det var bättre för barnet att mogna där eftersom jag var bara i v.31. Läkarna hade tagit många blodprover och alla svar hade sätt bra ut och jag hade ingen infektion som ibland kan vara vanlig när man får vattenavgång i tidigt skede. Jag fick order om att vara sängliggande fick inte ens gå på toa utan fick kissa på potta. Alla dagar var viktiga och även timmar. Dom gav mig två sprutor för att mitt barn’s lungor skulle hinna utvecklas snabbare och dom gav mig mediciner för att få stopp på värkarbetet. Jag förstod ganska snabbt hur allvarligt det var och att mitt barn var snart på väg. Dom sa till mig att vissa barn har kunnat hållas tillbaka i flera veckor och månader och att vi fick ta dag för dag, timme för timme i mitt fall blev det inte lång varigt. Mitt barn var på väg ut nu.

Födseln
Samma dag som jag födde min son fick jag göra ett tillväxtultraljud för att mäta och se om mitt barn låg över eller under medel i procent i den vecka jag var i. På tillväxtultraljudet upptäckte man att det var dåligt flöde i navel strängen och att mitt barn var tillväxt hämmad menas med att mitt barn vägde för lite. Det blev genast ett akut kejsarsnitt jag var då i v.31+4 och hade bara legat 4 dagar på sjukhuset innan dom snabbt beslutade att ta ut mitt barn. Allting gick så fort ifrån att jag hade varit på ultraljudet tills jag låg på operations bordet, det tog bar 2 timmar innan jag låg där på bordet. Min barnläkare som hade tagit hand om mig hade just gått för dagen och sa att vi ses imorgon och att allting såg bra ut innan hon gick och att ingenting skulle hända innan hon skulle vara tillbaka dagen därpå men hon hade fel för jag födde mitt barn den dagen oavsett om jag ville det eller inte. Min son föddes och han vägde 1277g och var 39 cm lång. Det första jag skrek till läkarna var, är han hel?

Emilio ett par dagar gammal
Emilio ett par dagar gammal

Tappade kontrollen och rädslan vann över mig
Jag minns än idag när dom körde ner mig till operationssalen. Min mamma hade kommit till sjukhuset för jag ville ha med henne på förlossningen. Jag var rädd, riktigt rädd för första gången i mitt liv. Jag Ville att till och med att dom skulle ge mig lugnande för jag kunde inte sluta att gråta och skaka. Självklart kunde dom inte ge mig det eftersom det skulle påverka barnet och det förstod jag men jag ville inte att mitt barn skulle föda i denna vecka, jag ville inte se mitt barn dö.

Jag var inte redo att ta farväl var inte redo för denna dag, inte nu, inte sen, inte senare minns jag att jag sa. Ge mig och mitt barn några dagar till, ge mitt barn en chans att överleva. Jag grät hela vägen ner till operationssalen. Min mamma fick gå i förväg för att byta om för att kunna vara i operationssalen, själv så fördes jag in direkt. Där möttes jag av ett team, ett team för mig och ett team för mitt barn och det var ca. 14 personer inne i salen. Barnläkare, läkare, sjuksköterskor, narkos läkare m.fl. Jag skrek  och jag blev helt hysterisk, började hyperventilera och skrek jag vill inte, jag vill inte det här. Men när min mamma kom så blev jag genast lugnare. Jag tappade helt kontrollen men jag visste att detta var det bästa för mitt barn och det var att föda nu.

Familjeneonatalen
Jag hamnade på familjeneonatalen där jag fick ett eget rum som jag kunde bo i och min son hamnade på ett rum med andra barn, ett rum där dom kunde övervaka min son i. Det var en overklig värld jag hade hamnat i, en värld man knappt förstod, med läkartermer och sladdar och pinglande maskiner runt omkring barnen. En värld av hopp, förtvivlan, rädsla, lycka, en framtid och dödsfall. En berg och dal bana med emotionella upp och ner gångar med skratt och gråt en timme i taget, en dag åt gången, en isolerad värld. Mitt enda fokus var att min son skulle överleva.

Kuvös/Syrgasgrimma/Sondmatning
Min son fick ligga i kuvös dom första veckorna för att få hjälp att hålla kroppsvärmen och för kunna observera honom lättare.

Min man byter första blöjan i kuvösen
Min man byter första blöjan i kuvösen
Min son fick även ha syrgas grimma och det var ett hjälpmedel för hans andning
Min son fick även ha syrgas grimma och det var ett hjälpmedel för hans andning

Min son fick även sondmatas. Det är en tunn gummislang som förs in genom hans näsan ner i svalget och ner i mat strupen för att kunna ge näring åt honom. Första tiden fick vi mata sonen med en sond spruta med ca 2 ml åt gången osv. och sedan fick man utöka maten.

Sonen med sonden igenom näsan
Sonen med sonden igenom näsan
Inflyttas på rum
Endast 2 veckor gammal så var min son så pass stark för att få flytta in på rummet med mig. Han hade inte haft så svåra komplikationer sen han föddes. Han hade fått lite gulsot, som är vanligt hos barn. Han hade lite svårt med andningen, så han fick hjälp av syrgasgrimman samt matningen eftersom han inte riktigt tog till sig mitt bröst och sen kunde han inte riktigt hålla värmen helt själv. När han blev inflyttad till mitt rum så låg han i egen bädd med en värme dyna under för att hålla sin värme samt så fick man ta tempen vid varje matning för att se om han höll sin värme och om han gjorde det så kunde man reglera värme bädden och slutligen stänga av den.

Jag kan säga det var verkligen upp och ner gångar, ibland så klara han av vissa saker och sedan var det tillbaka till ruta ett igen. Det var verkligen en berg och dal bana med hopp och förtvivlan. När han låg på rummet med mig så var han hela tiden övervakad, han var uppkopplad till en maskin som  var bevakad av personal som arbetade dygnet runt, så jag kände mig ganska trygg. Inne på rummet så skötte jag om honom precis som jag skulle ha gjort det hemma. Matade honom, badade honom, gav honom mediciner.

Hemfärd
Efter tre veckor’s vård fick vi äntligen åka hem med vår son. Den känslan som man kände då när läkarna sa att det var dax nu att få åka hem är nästan obeskrivlig. Man var både lycklig och rädd och kände att det var spännande att äntligen få åka hem och att få vara en familj. Vi vart inte helt utskrivna utan fick hem sjukvård som innebar att ett team med både läkare och sjuksköterskor kom hem till oss för att se att allting gick bra. Att han åt som han skulle, att han växte som han skulle och kom med mediciner om det var så vi behövde. Kändes väldigt tryggt att det var så från början att man inte var helt på egen hand den första tiden. Vi hade hem sjukvård ca. en månad efter det tog BVC över ( Barnavårdscentralen)
 

Vi fick med oss ett apnélarm hem, (andning) som man fick låna från ett företag för att kunna övervaka honom den första tiden.  
Om oss

Larmet piper till ordentligt om barnet skulle sluta andas. Ibland kunde larmet ge falsk alarm på grund av flera orsaker. Dåligt med batteri, larmet satt inte som det skulle m.m och jag minns än idag hur man hoppade till helt för skräckt och målade upp ett scenario i huvudet om hur min son hade slutat att andas och vad man skulle göra om det var så och hur rädd man blev varje gång det pep. Som tur var behövde vi aldrig uppleva det hemska scenariot.

Mitt andra barn
Mitt andra barn föddes i v.22+4, min son Justin. Han avled vid förlossningen. Läs vidare om det under fliken saknad eller

 Klicka här

Mitt tredje barn
Min dotter är idag 3 år gammal och föddes v.24+6 och hon vägde bara 752 g och var 32 cm lång. Mitt tredje barn var en helt annan upplevelse jämfört med den första.  Det var ett rent skräck scenario ett scenario som jag inte önskar någon annan människa på denna jord. Jag förstod när jag blev gravid att jag förmodligen skulle föda för tidigt men ingen läkare kunde säga 100% att det skulle vara så, jag kunde lika väl gå hela tiden ut eftersom dom inte visste orsaken varför jag tidigare hade fött för tidigt. Denna graviditet fick jag gå på specialist mödravårdscentralen för att dom ville ha mer koll på mig och barnet så att jag inte skulle föda igen för tidigt.

Alla prover och tester såg bra ut och mitt barn växte på som det skulle. Fick göra mer ultraljud än vanligt för att se att allting såg bra ut och det gjorde det. En dag hade jag en ultraljudsundersökning av min moderkaka för att se om det såg bra ut och det gjorde det och i samma veva träffade jag min läkare för att göra en vanlig vaginal undersökning för att se där om det såg bra ut och det gjorde det inte. Hon hann knappt undersöka mig innan hon ringde på en sjuksköterska och bad henne komma in. Det visade sig att jag hade öppnat mig igen ca 2 cm och att fosterhinnan hängde nästan utanför,  den var på väg att spricka. Jag blev direkt körd till BB där jag blev sängliggande, än så länge så hade inte mitt vatten gått.


BB/Förlossningen
Jag låg på förlossningen i fem dagar, läkarna försökte göra all sin makt för att förhindra vattenavgången men jag hade redan börjat läckt och värkarbetet sakta men säkert börjat. Jag var full pumpad med mediciner för att förhindra värkarna men det blev för mycket så att jag skakade så illa att dom var tvungen att dra ner på medicinerna. Jag visste om jag födde i denna vecka var chanserna ganska små. Jag var nu i v.24.

Födseln
Jag födde min dotter v.24+6 läkarna kunde inte förhindra längre mitt värkarbete. Jag hade öppnat mig mera och hela hinnan hängde ut. Läkarna försökte vrida och vända på henne för dom ville helst att jag skulle föda vaginalt (normalt) men hon var alldeles för liten, för hon snurrade och flyttade på sig i magen och låg och helt plötsligt nu på tvären. Min man vart helt skräckslagen så jag försökte behålla mitt lugn fast jag själv skulle ha velat skrika ut igen, att snälla låt mig få ett par dagar till med mitt barn och snälla låt mitt barn överleva. Det blev extremt akut nu eftersom hon var så liten så var det farligt om hon låg på tvären för hon kunde fastna på vägen ut så jag blev iväg rullad på några minuter in på en operationssal. Jag hade precis ätit en måltid som inte är så bra innan en operation. Några timmar innan såg det inte ut som att jag skulle föda just denna dag så allting gick väldigt fort.

Kejsarsnitt
Väl inne i operationssalen så blev allting så hektiskt. Jag hade kraftiga värkar och hinnan hängde ut så det vart svårt att ge mig epidral eftersom jag hade svårt att sitta stilla. När narkos läkaren äntligen lyckades få in epidralen så gick det fort ner på bordet. Det var två läkare som var med på förlossningen i vanligt fall brukar det bara var en men i mitt fall var det två eftersom jag hade en ganska komplicerad mage. Hade tidigare gjort ett kejsarsnitt samt opererat mig för tarmvred två gånger och tagit bort blindtarmen så jag hade ganska svåra ärrbildningar.

Tur att det var  två läkare för det var mycket att klippa innan dom kom fram till henne. Väl där, såg dom att hon var in trasslad i mina tarmar så dom var tvungen att flytta på mina tarmar och lägga en handduk emellan och sedan med kraftig tag slita ut henne där ifrån och under tiden hörde jag bara någon sa ”shit” min man försökte resa sig upp för att se vad som stod på men jag såg att han blev ganska svimfärdig så jag sa till honom med skarp ton att sätta sig ner igen. Jag hade en otrolig bra narkos läkare som höll min hand hela tiden och baddade min panna med en kall handduk och smekte mitt hår och sa bara att andas och ta det lugnt om inte han hade funnits där vet jag inte alls hur lugn och sansad jag hade varit.
Vanessa en vecka gammal, första gången jag fick ta på henne inne i kuvösen
Vanessa en vecka gammal, första gången jag fick ta på henne inne i kuvösen

Mitt första möte med min dotter
Barnläkare och min man sprang iväg med vår dotter och jag minns att jag skrek till min man och frågade hur det gick men fick inget svar. Det tog ett par minuter men det kändes som en evighet innan min man och läkaren kom tillbaka, dom hade min dotter med sig och läkaren sken upp och sa – Mycket stark och bra tjej hon andas helt själv just nu och du får nån minut på dig för att säga hej. Jag trodde inte att det var sant det han sa, jag visste ju att det var tidig vecka för en förlossning att chanserna var inte så goda. Läkaren varnade mig först att inte bli skrämd över hennes utseende, hon hade fått ganska stora blåmärken efter allt våld för att få ut henne, men i mina ögon var det hon det vackraste jag hade sätt och det var en av dom lyckligaste dagar i mitt liv.

Utskriven
Jag hade bara legat inne på BB i en natt då jag blev meddela att det inte fanns någon plats kvar för mig att stanna kvar med vår dotter. Beskedet kom som en chock. Trodde detta inte var sant, hur kan man bli utskriven när vår dotter svävar mellan liv och död, när dom inte visste hur tillståndet var för henne, hur kan dom låta henne vara utan någon av sina föräldrar i närheten och låta henne känna att ingen finns där vid hennes sida. Tidigare innan när jag födde Emilio så fick jag ju stanna kvar, så jag hade ställt in mig på att stanna så länge det behövdes och jag visste att vår dotter behövde mig och jag behövde henne. Jag blev helt hysterisk pratade med läkare och sjuksköterskor blev desperat ville bara få vara vid hennes sida.

Vi visste ju inte hur länge hon skulle hålla sig vid liv, hur hon mådde, ingenting och då blir vi hem skickade. Jag minns att jag sa till en sjuksköterska att det var deras fel om det skulle hända vår dotter någonting och jag inte var där att jag inte hann ta farväl så var det deras fel att dom hade tagit den stunden ifrån oss att det var oförlåtligt. Jag vet att det inte var sjuksköterskans fel men det var just så jag kände just då och ilskan la sig över henne. Jag tycker det är helt fel, helt sjuk att det är så här, det ska inte behöva vara så här ingen ska behöva gå igenom detta ingen förälder ska behöva känna så som vi kände, ingen. Det fanns bara två rum på hela sjukhuset till föräldrar som hade barn som låg på IVA Neonatalen, helt ofattbart. Dom rummen gick oftast till föräldrar som inte bodde i Stockholms län.

Pendla
Från den dagen vi blev utskrivna fick vi pendla fram och tillbaka till sjukhuset, det var en jobbig och tuff period för oss alla. Resan dit tog oss 20 minuter och inte nog med det tog det nästan en timme att hitta parkering. Från sjukhuset fick jag även låna en bröst pump för att kunna pumpa ut min bröst mjölk innan jag åkte in till sjukhuset och jag fick inskaffa en kyl väska så att inte mjölken hann bli dålig innan vi kom fram. Jag var ju som sagt också nyligen snittad och hade dessutom fått en kraftig infektion i snittet så innan jag åkte in till sjukhuset så fick jag besöka vårdcentralen för att lägga om såret och äta starka mediciner för att få bort infektionen. Min pappa fick köra mig till sjukhuset varje dag eftersom jag hade så svår smärta så ja kunde inte åka kommunalt själv eller köra bil.

Min man var tvungen att arbeta, samtidigt ta hand om vår son som fanns hemma tillsammans med mormor. Jag minns än idag hur jobbigt det var för mig att åka in och gå i dom långa korridorerna ända fram till neonatalavdelningen där dottern låg, om jag ändå hade mått bra så hade det inte vart några problem men eftersom jag mådde som jag gjorde var det inte lätta steg att ta, men jag visste hur viktigt det var för mig och min man att vara där för vår dotter och ha hud mot hud kontakt, doften och kärleken var betydelsefull för att våran tjej skulle ha en chans att överleva. Styrkan fick jag genom mina barn och min man samt all stöd jag hade runt omkring mig.

Första tiden fick jag bara hålla henne i sin bädd, för hon var så skör
Första tiden fick jag bara hålla henne i sin bädd, för hon var så skör
Efter en tid så hade hon mognat till sig lite och  fick då sitta hud emot hud
Efter en tid så hade hon mognat till sig lite och  fick då sitta hud emot hud

Rädslan/Ovissheten
Tiden inne på sjukhuset kändes långdragen, vi var inlagda på sjukhuset i 3 månader en väldigt kort tid för att få vara så tidigt född och de är olika för barn till barn. Min rädsla för att hon inte skulle överleva va stor men jag kunde inte visa det eller hantera det under tiden vi var inlagda. Jag var tvungen att vara stark för båda mina barn och min man. Vår dottern låg i kuvös och hade respirator i ett par dagar och man visste inte riktigt hur hennes tillstånd var man fick ta dag för dag/ timme för timme, minut för minut. Vår son var man också orolig för som behövde vara hemma utan sina föräldrar som  inte förstod vad som pågick. Min man var lika ängslig så det kändes som att det var min uppgift att vara stark för oss alla och vara optimistiskt och behålla tron på att hon skulle överleva och det var extra känsligt eftersom vi hade bara för ett år sedan innan förlorat vår son Justin. Ena dagen så var dottern stabil och andra dagen kunde det se helt annorlunda ut och att inte veta eller förstå eller kunna göra något för sin dottern tog all kraft ifrån mig. Ängslan, oroligheten och rädsla var nummer ett i mitt liv från den dagen då hon föddes. Hemma på kvällarna var det splittrade känslor, man var glad att man kunde komma hem i ett par timmar och koppla av lite tillsammans med sonen och natta honom men när han väl hade somnat kunde man inte somna själv utan satt och ringde avdelningen hela tiden för att höra hur det gick för dottern att det inte hade skett några förändringar efter vi hade åkt och varje gång telefonen ringde hemma hoppade man till och bad till Gud att det inte var ett samtal från sjukhuset som skulle berätta att vår dotter hade det somna in.

Inne på sjukhuset finns ingen tid perspektiv man vet knappt om det är morgon eller kväll man har knappt koll på vad det är för dag. Mina dagar var att jag spenderade från tidig morgon till sen kväll på sjukhuset så det var mörkt när jag åkte och mörkt när jag kom hem. Man kunde ta en fika eller titta lite på TV i familjevardagsrummet tillsammans med andra föräldrar men det var både positivt och negativt att vara där. Det var bra på så sätt att man kunde dela med sig av det man upplevt själv, känslor och funderingar men man ville inte säga för mycket för man visste inte hur det skulle se ut efter ett par timmar. Det negativa var att alla hade inte samma tur som jag har haft med mina två barn som har överlevt. Saken är att man blir rätt bra vänner med andra föräldrar när man spenderar så lång tid på sjukhuset och det var tung att se när någons barn hade somnat in man visste knappt vad man skulle säga.

IVA/Familjeneonatalavdelningen
På Karolinska sjukhus i Stockholm finns två avdelningar på neonatalen en på IVA ( intensivvårdsavdelningen ) och den andra på neonatalavdelningen (familj) Första månaden låg dottern inne på IVA sidan för hon krävde mera vård men drygt efter en månad så blev hon över flyttat till neonatalavdelningen inne på sal där hon också var uppkopplad dygnet runt med sjuksköterskor och läkare. Det var skönt att komma in dit för det kändes som ett steg hemåt men det var fortfarande oviss hur det skulle gå, det var samma sak där man fick ta det dag för dag och man kunde hamna tillbaka igen på IVA sidan om hon inte skulle vara så stabil längre och det hände så för vissa föräldrar, som tur så slapp vi det.

Hon låg ganska länge på sal och hon låg fortfarande i kuvös inkopplad med en nutritionspump som skötte hennes matning, när hon blev stabilare så skötte vi det själva. Jag minns en dag när vi kom till sjukhuset och sjuksköterskan sa att jag inte skulle vara rädd när jag  skulle träffade min dotter. Hon hade tydligen svullnat upp under natten för dom hade givit henne blod som är normalt att ge till prematur barn. Jag blev alldeles förskräckt när jag såg henne, jag trodde verkligen att hon skulle dö och jag förstod bara hälften ut av vad läkarna och sjuksköterskorna sa, det var så mycket läkare termer så man fattade inte så mycket utan uppfattade bara ut av det man såg. Önskar idag att dom hade tagit oss åt sidan och till och med tagit in oss på ett rum och förklarat noggrant om vad som hade hänt, för då kanske jag inte hade blivit lika upprörd som jag blev just då och förstått mycket mera om  hur hennes tillstånd var.

Så här såg hon ut när hon svullnade till
Så här såg hon ut när hon svullnade till
Så här skulle hon ha sätt ut
Så här skulle hon ha sätt ut
HemmaEget rum/ Hemfärd
Efter en tid på sal fick vi äntligen komma in på eget rum där vi i stort sett skötte henne själva, men hon var fortfarande uppkopplad till salen så dom kunde övervaka henne därifrån. Vi matade och badade henne och gav henne sina mediciner precis som om vi skulle vara hemma. Första natten så skulle jag sondmata henne men det gick inte för hon tog ut slangen ur sin näsa, hon gillade verkligen inte den. Då gav jag henne flaska för första gången och det gick super bra så vi slutade sondmata henne.Vid den här tidpunkten så hade vi spenderat 3 månade på sjukhuset och man var ganska less. Man försökte skoja lite med personalen och dom andra föräldrarna men det var svårt att hålla humöret uppe. Man hade bara sett betong väggar och knappt något dagsljus, man åkte hem ifrån när det var mörkt och åkte hem när det var mörkt så det var ganska deprimerande samt situationen man befanns sig i.  

Efter en vecka på rum fick vi äntligen åka hem, då var hon inte ens fullgången  hon vara bara i vecka 35 och vägde bara 2 kilo. En väldig intensiv tid på sjukhuset men det var det värt för se vilken underbara tjej vi fick med oss hem. Samma dag vi fick reda på att vi skulle få åka hem, ringde jag min man av ren lycka o berättade dom goda nyheterna  och sa att han skulle hämta upp mig och Vanessa från sjukhuset och på vägen  dit fick han punktering, kunde man få mer otur en det? Jag var lite stressad av det för hemma stod ett team från hemsjukvården som skulle ta emot oss och se att vi kom iordning med alla mediciner  som vi fick med oss hem.  Allt ordnade sig till slut  och vi kom hem ordentligt. Att äntligen få bli en hel familj efter sådan lång ti d  är  känslor som är svåra att beskriva förutom ordet kärlek. Har länge väntat på detta ögonblicket och det var helt magiskt när jag klev in hemma . Att få lägga ner henne i sin egen säng att få mysa med min son och hålla min man i handen och säga välkommen hem var helt underbart.