Andra föräldrar

Andra föräldrar

Namn: Jennifer
Född: 1987
Bor: Stockholms län
Mamma till Malcom, Noemi och Marlon. Malcom avled efter en månad kämpande.

Tillägnad Malcom
I wish that I could hold you now
I wish I could touch you now
I wish that I could talk to you and be with you somehow
But I know that you are in a better place and even though
I can´t see your face I know you´re smiling down on me and saying
”Everything is ok”

Malcom på Neonatalen
Malcom på Neonatalen
Juni 2009 träffade jag min dåvarande pojkvän Ken. Han skulle inom en ganska snar framtid även bli pappa till mitt första barn.Jag och Ken blev gravida ganska så snabbt. I augusti samma år så tog jag ett graviditets test som visade positivt! Många tankar snurrade så klart runt i huvudet. Jag var relativt ung, endast 22 år gammal och jag och Ken hade som sagt inte känt varandra speciellt länge. Efter många diskussioner fram och tillbaka så bestämde vi oss båda för att behålla barnet. Allting var nytt och spännande och vi såg båda fram emot till den dag vårt första barn skulle födas. I v 11 började jag dock att blöda rikligt. Vi blev så klart oroliga för ett missfall och åkte därför in till sjukhuset. Väl där fick vi ett kyligt mottagande av läkarna. De sa till oss att förbereda oss på ett eventuellt missfall.
 
Dom tittade med ultraljud och kunde konstaterar att ett litet hjärta slog så fint där inne! Men dom kunde även se att det fanns en till foster säck som var tom. Det var en tvilling graviditet, men en tvilling hade alltså dött tidigt. Jag minns att både jag och Ken tog nyheten ganska bra. Vi hade fortfarande ett friskt barn kvar! Graviditeten blev tyvärr en stor berg och dalbana. Jag fick infektion efter infektion och mådde allmänt dåligt. Jag hade en känsla som sa mig att allt inte stod rätt till. Jag pratade med min barnmorska om min oro men hon bara viftade bort det. Jag var så ung och annars frisk så ingenting skulle kunna gå fel sa hon hela tiden.
I v 25+3 vaknade jag tidigt på morgonen av att det var helt blött i sängen! Jag fick panik för jag förstod ganska snart att mitt vatten hade gått. Ken hade redan åkt till jobbet så jag ringde mamma och skrek att vattnet gått. Vi åkte in till sjukhuset där det snabbt konstaterades att så var fallet och att jag var öppen 4 cm samt att fosterhinnan stack ut! Jag minns att jag var lugn i början det var inte förens de berättade hur liten vår son var som jag förstod allvaret. Jag blev inskriven och säng liggande. I 4 dagar låg jag och bara väntade på att något skulle hända. Lördagen den 30 januari 2010 kunde jag inte längre hålla emot värkarna och min son Malcom föddes med ett akut snitt. Han vägde 784 gram och var 32 cm lång!
 
Han var pigg och frisk trots omständigheterna och läkarna gav honom goda chanser att överleva. De första 2 veckorna på Neonatalen så gick allting galant. Malcom gick upp i vikt och han verkade relativt stark det ända problemet var att han hade svårt att smälta maten, men läkarna verkade inte speciellt oroade över det. Både jag och Ken var väldigt delaktiga i Malcoms vård. Vi var med under alla provtagningar och dylikt. Vi satt även med honom i famnen minst en gång om dagen. Allting verkade gå så bra. I mitten av den 3e veckan på Neonatalen drabbades Malcom av en infektion. Läkarna verkade fortfarande så positiva och lugna så vi trodde att det här var ingen fara. Men efter någon dag visade det sig att infektionen lett till blodförgiftning. Malcom kämpade i en veckas tid mot blodförgiftningen men till slut så orkade hans lilla kropp inte mer.
 
Jag och Ken fick frågan om vi ville stänga av respirator som höll honom vid liv. Hans hjärna hade så pass stora skador att han räknades som hjärndöd. Jag sa att de skulle stänga av respirator redan samma dag. Det var den 27e februari 2010. Ken ville vänta med att stänga av men då sa jag till honom att för Malcoms skull så var det bästa vi kunde göra, så slapp han lida mer. Vi fick sitta med honom hur länge vi ville och det gjorde vi. Vi fick även bada och klä på honom de kläder vi ville han skulle ha på begravningen. Vi åkte sedan hem utan vår lilla pojke. Det var den värsta dagen/kvällen i mitt liv. Det kändes så tomt. De kommande dagarna handlade allting om att fixa inför Malcoms begravning. Välja sånger, dikter, blommor mm. Det var fullt upp och det var skönt på ett sätt för då slapp jag tänka så mycket på det som hänt. Begravningen var jätte fin och mycket folk kom, det kändes bra. Jag och Ken tog oss igenom även den dagen hyfsat bra. Tiden efter det var en berg och dalbana. Vissa dagar kändes allting så mörkt medans vissa dagar kunde jag faktiskt skratta och vara lite glad. Jag började gå till en psykolog för att rensa alla tankar, det hjälpte mig oerhört. Jag hade även kontakt med avdelningen som Malcom hade vårdats på, det var också skönt att få prata med läkarna om allting.

De bad även om ursäkt för att dom kanske hade varit lite väl positiva och inte insett att allting inte hade varit så bra som de gett sken av. I juli samma år gifte jag mig med Ken. I januari/februari 2011 blev jag gravid för andra gången! Den graviditeten räknades som en högrisk graviditet så denna gången fick jag ett oerhört bra och fint stöd från läkare och min nya Barnmorska. Dom gjorde allting rätt denna gången och trots att jag öppnade mig för tidigt även denna graviditet så lyckades jag gå tiden ut. Den 25e oktober 2011 föddes vår dotter Noemi! Det kändes som en oerhörd lättnad att allting hade gått så bra trots allt. Vi var överlyckliga minst sagt. Tyvärr så skilde jag mig från Ken och vi bor numera på varsitt håll. Jag har träffat en ny man och vi har fått en liten son tillsammans. Efter att Malcom dött så oroade jag mig över att kanske aldrig kunna få barn igen. Så jag känner mig oerhört välsignad nu när jag fick mitt tredje barn.
Malcoms begravning
Malcoms begravning
Jag och min  dotter Noemi
Jag och min dotter Noemi
Min son Marlon
Min son Marlon